Den här artikeln publicerades ursprungligen i SKOGEN #4 2015. Den är en del av vår serie Årsringar, där vi lyfter fram material ur tidningens arkiv.

Qvist väckte intresset

– Vi skulle göra en ny skogsbruksplan, och jag tyckte det var lite spännande att vi kunde göra så mycket på våra 250 hektar. En bekant tipsade om Qvist, och sen blev jag fast, säger Lisbeth. Nu är skogen en del av livet även för henne.

Familjen kom från storstaden i Danmark under 1970-talet och flyttade steg för steg in i allt mindre Dalslandsorter. För fem år sedan blev det gården, ett stycke utanför Bäckefors, som inte heller är någon metropol.

– Man ska bli vän med mörkret, säger Lisbeth. Det har hon blivit, även om vissa åtgärder är viktiga för att ljusa upp kring huset.

– Grannens djur betar för att hålla öppet. Och i skogen har vi ett område med gamla ekar, där ska vi också öppna upp. Om någon hade frågat mig för femton år sen, hade jag aldrig trott att jag skulle bo så här, men nu vill jag inte bo någon annanstans.

Nätverket Qvist ökar kunskapen

Genom nätverket Qvist ska de kvinnliga skogsägarna öka sin kunskap om skogen och se vad den kan producera.

– Ett mål är att vi ska bli bättre beställare av tjänster, men just här på gården är vi kanske inte de bästa. Vi har en bra, personlig kontakt med Moelven och söker inte efter andra uppköpare, säger Lisbeth.

Förra året planterade hon och hennes man för första gången två hektar gran och löv på egen hand. På lövplantorna satte de olikfärgade band för att skilja mellan avenbok, bok, lönn, lind och fågelbär. Inför hösten och vintern satte de frystejp på varenda topp för att hålla rådjuren borta.

– Vi har inte hägnat eller behandlat granen mot snytbaggar, men ingen har sagt ”det där går inte”, utan alla säger att det är spännande. Det får bli som det blir, och vi hade otroligt roligt när vi planterade.

Skogen som extrainkomst

Lisbeth och hennes man har skogen som extrainkomst, så de unnar sig att testa och prova sig fram. Olika avverkningsformer? Föredragshållare har redogjort för kalhyggesfritt för Qvist, men Lisbeth tror inte att det är aktuellt i deras skog.

– Det är väl bra att man inte tar ner allting, men vi skulle inte klara av plockhuggning själva. Och det är spännande med ett nytt och öppet landskap efter en avverkning.

Den senaste åtgärden var annars att med hjälp av grannen ta ner ett litet bestånd som nu prydligt ligger och väntar på transport vidare. Grannen fällde, Lisbeth och hennes Bosse kvistade och hjälpte till. Lisbeth hade kunnat fälla själv:

– Vi var fem från Qvist som tog motorsågskörkort för ett år sen. Tre av oss hade aldrig tittat på en såg, och kursledaren höll på att sätta sig när han förstod att vi inte kunde nånting! Kursen började i oktober och vi var klara i februari. Det var en extern censor, och han var förstås lika noggrann med oss som med alla andra, säger Lisbeth.

Sedan tog Lisbeth Jacobsson motorsågen som fanns hemma, och hennes man fick köpa en ny.

– Jag tränade hemma under kursen och tog ner rejäla granar. Det är en särskild känsla att fälla ett stort, grovt träd!