Enligt en kunskapssammanställning från SLU är det två hyggesfria metoder som lyfts fram som särskilt fördelaktiga: selektiv avverkning och luckhuggning med små luckor.
Skogsstyrelsen konstaterar samtidigt att det behövs mer kunskap och lyfter själva fram flera frågetecken kring metodernas tillämpning.
Läs även:
Hyggesfritt under lupp
Därför föreslår Skogsstyrelsen hyggesfritt
Motiven bakom att Skogsstyrelsen rekommenderar en ökad användning av hyggesfritt skogsbruk varierar.
I grunden handlar det om en strävan efter en bättre avvägning mellan skogspolitikens jämställda mål gällande produktion och miljö. Myndigheten menar att ett mer varierat skogsbruk skapar bättre förutsättningar för att utveckla och bevara skogens ekosystemtjänster.
Genom att undvika stora kalhuggna ytor bibehålls ett stabilare mikroklimat med jämnare ljusinsläpp, fuktighet och temperatur.
Skogsstyrelsen bedömer att det är ett skonsammare sätt att bruka skogen för många arter, exempelvis marksvampar, hänglavar, mossor och blåbärsris.
Andra fördelar som lyfts fram är en bibehållen skogskänsla för rekreation, minskad risk för ras och skred, samt att rennäringen ofta gynnas då metoderna bevarar viktiga lavar.
I rapporten från SLU och Skogsstyrelsen dras slutsatsen att selektiv avverkning (exempelvis blädning) och småskalig luckhuggning är de två metoder som har bäst potential att bevara artsamhällen som är typiska för avverkningsmogen skog.
Fakta
blädning
avverkning med syfte att gallra i en fullskiktad skog utan att dess struktur ändras, dvs. det finns träd i alla diameterklasser, med många klena träd och få grova, vilket illustreras genom den s.k. J-kurvan. (Observera att det inte är trädhöjden som avgör fördelningen.) Genom blädning undviks kalhuggning, vilket är en fördel för vissa växt- och djurarter, samt vid skötsel av bl.a. skyddsskogar i brant och erosionskänslig terräng. Jfr blädningsskog, blädningsbruk, alternativ avverkningsform.
Beståndsval: Skog som ska blädas måste vara tillräckligt virkesrik. Lågt virkesförråd ger för låg tillväxt. Riktvärdet är c:a 150–200 m3sk/ha. God bonitet kräver större virkesförråd, och svag bonitet mindre, för att uppnå en produktion i närheten av boniteten. Följande schablon kan användas för att räkna ut om virkesförrådet når riktvärdet: 0,85 x boniteten / 0,03 (boniteten uttryckt i m3/ha och år). Trädslaget ska vara skuggtåligt och enskilda träd skall tåla att stå undertryckta lång tid. I Sverige är gran och möjligen bok blädningsbara utan att produktionen blir allvarligt lidande. Diameterspridningen i beståndet bör vara stor och små och stora träd ska stå blandade.
Ståndortskrav: Blädning fungerar bäst på medelgoda boniteter, men åsikterna går isär om var blädning passar bäst. Jfr fjällskogsblädning.
Utförande: Principen för blädning är att avverkning tillåts i alla diameterklasser, men i praktiken begränsas uttaget till de grövsta diameterklasserna, dvs. träd grövre än c:a 30–35 cm i brösthöjd. Antalet träd som avverkas bör inte överstiga inväxningen, som normalt är c:a 5–10 träd per ha och år som växer in i de avverkningsbara dimensionerna. Oavsett uttagets karaktär är målet att bibehålla ett bestånd med många klena träd och allt färre träd i de grövre diameterklasserna. Skapande av luckor ska undvikas. Ett permanent stickvägsnät upprättas lämpligen.
Genom att spara delar av det äldre beståndet skapas bättre förutsättningar för att många arter ska kunna leva kvar. Luckhuggning med större luckor och överhållen skärm bedöms däremot ge effekter som på sikt alltmer liknar det konventionella trakthyggesbruket.
Fakta
luckhuggning
ett skogsbrukssätt som innebär att luckor tas upp i syfte att föryngra skog och sedan stegvis utvidgas, dvs. en form av naturlig föryngring. Metoden föreslogs officiellt första gången i Sverige 1897 av Uno Wallmo i boken Rationell skogsafverkning. Den användes i början av 1900-talet på lättföryngrade marker lokalt i Mellansverige, bland annat i norra Östergötland och Södermanland, men förekommer numera knappt alls.
Om metoden ska användas kräver den kunskaper om lokala förhållanden och noggrann uppföljning.
Ståndortskrav: Marken bör vara fuktig, men frisk kan också godtas. Markvegetationen bör vara av gräs- eller örttyp. Helst undviks sämre marker, såvida inte beståndet domineras av tall.
Utförande: I samband med en sen gallring tar man upp luckor med en diameter på 20–40 m där det redan finns beståndsföryngring. Den mindre luckdiametern avser gran på god mark, den större avser tall på svag mark. Luckorna utvidgas sedan under 15–40 år allteftersom beståndsföryngringen etablerar sig i de nyhuggna bitarna, samtidigt som området närmast utanför varje lucka gallras till dess att hela det gamla beståndet avvecklats och en ny ungskog etablerats. Intervallet mellan varje huggning är c:a 5 år för tall och c:a 10 år för gran. Återväxten får ett ojämnt krontak, så att medelhöjden i ungskogen varierar vågformigt över beståndet mellan 1 och 4 m när föryngringen är slutförd.
Konsekvenser: Föryngringen överskärmas och skyddas mot bl.a. frost, samtidigt som den kvalitetsdanas. Till nackdelarna hör bl.a. försvårad och fördyrad drivning, ökad stormfällningsrisk, och risk för ojämnt eller otillräckligt plantuppslag. Metoden är gynnsam för viss störningskänslig fauna och flora i och med att beståndet som helhet aldrig kalläggs.
Jfr alternativ avverkningsform, blädning, korridorhuggning, plockhuggning, etappvis slutavverkning, kanthuggning.
Myndighetens egna frågetecken
Skogsstyrelsen är samtidigt tydlig med att det finns nackdelar och risker förknippade med de hyggesfria metoderna. Med dagens kunskap bedöms både produktionspotentialen och det ekonomiska utfallet generellt vara till fördel för trakthyggesbruket.
Avverkningskostnaderna för hyggesfritt blir i de flesta fall högre, eftersom planering, avverkning och terrängtransport försvåras och tar längre tid när hänsyn måste tas till den kvarstående skogen.
Dessutom innebär metoder som förlitar sig på naturlig föryngring att skogsägaren går miste om de tillväxtfördelar som ett förädlat plantmaterial ger.
Det finns även rent skogliga risker att ta hänsyn till. All gallring i granskog medför en ökad risk för rotröta, och risken växer i takt med återkommande åtgärder i beståndet.
Vid en omställning från enskiktade till flerskiktade bestånd, som dessutom lämpar sig för få platser och tar väldigt lång tid, kan det också uppstå en ökad risk för stormfällning, barkborreskador och nedsatt vitalitet.
Slutligen understryker både Skogsstyrelsen och SLU att det i dagsläget saknas långsiktiga studier som följer metodernas effekter under en hel omloppstid.
Det råder därtill stor osäkerhet kring hur naturhänsynen bäst ska utformas i dessa beståndstyper för att verkligen ge positiv effekt på den biologiska mångfalden.
Den som är nyfiken och vill läsa mer kan fördjupa sig genom att läsa vidare på Skogsstyrelsens hemsida eller i SKOGENs arkiv om hyggesfritt.