När paret Monica och Karl-Olof Persson tog över Monicas föräldragård utanför Våxtorp i södra Halland för 50 år sedan var det 80 procent gran på den 508 hektar stora fastigheten. Sedan dess har ett tillköp gjorts och fastigheten är idag 540 hektar.

Parets mål i skogen har hela tiden varit att minska grandominansen. 

– Vi sätter fortfarande gran, men vi byter ut mycket mot tall, björk, ädellöv och andra trädslag. Men det går så långsamt innan det blir någon kubik av det, så granen dominerar fortfarande på fastigheten, säger Monica Persson. 

Klimatförändringarna gör sig påminda i de sommartorra bäckarna och det stärker paret i övertygelsen om att en riskspridning i skogen är viktig.

– Varje sommar torkar bäckarna ut numera. Vi har ingen sjö eller damm, men vi rensar inga diken och vi försöker behålla det vatten som finns. Det känns väldigt hotfullt att det blir så torrt, säger Monica Persson. 

Under deras första år som skogsägare var skogsdöden i Centraleuropa uppmärksammad och ett engagemang för miljöfrågor har följt med makarna Persson.  

– Tack vare ett envist engagemang från miljörörelsen så har synen på skogens skötsel förändrats. Det har inte varit helt fel, men samtidigt måste skogen löna sig. Oavsett skötselmetod blir det kostnader för skogsvård, vägar och underhåll av byggnader. I vårt fall har dessutom skogen varit vårt enda levebröd, säger Monica Persson. 

Det har inte varit lätt att få upp andra trädslag än gran på fastigheten och utan vilthägn hade det varit svårt, påpekar de. Genom åren har det funnits 17 hägn på fastigheten och tack vare dessa finns nu bestånd med bland annat tall, ek, douglasgran och hybridlärk.  

Makarna Persson beklagar att certifieringen fungerar som en bromskloss för en riskspridning då endast fem procent av arealen tillåts ha främmande trädslag. 

Läs mer:
Markupplåtelse slutade i körskador och tvist

Vilthägn blev nyckeln

– Betestrycket har varit väldigt stort hela tiden. Det har med åren blivit en liten aning bättre och det kommer upp en och annan självföryngrad tall. Det gjorde det absolut inte i början, säger de. Viltbehandling av plantor måste ske återkommande upp till en betessäker höjd. Ett viltstängsel sätts upp vid ett tillfälle.

En annan fördel med hägn är att självföryngring av ek, rönn, asp och sälg kan växa upp till stora träd. Här finns också en stor mängd örter och buskar, exempelvis finns det finns gott om mjölkört. Det ökar den biologiska mångfalden och bidrar med foder till de vilda djuren när stängslet väl är borta. 

I början använde de traditionella hägn i stålnät, men idag sätter paret endast upp trähägn, som vilar ovanpå marken. Med en träkonstruktion blir det lättare att sätta upp hägn även där terrängen är blockig eller kuperad. Det är också enklare att laga dem. 

– När det ramlar träd över näthägnen så drar det med sig både stolpar och nät i rätt så långa sträckor, påpekar Monica Persson. 

Etableringskostnaden är ungefär lika stor som för ett traditionellt stålnätshägn. Trästängslet kräver däremot ingen demontering eftersom naturen själv bryter ner materialet när stängslet har fyllt sin funktion. Man behöver inte heller röja runt trähägnet. 

Många lärdomar genom åren

Med 50 års erfarenhet från en med halländska mått stor fastighet, har de samlat på sig både lyckade och misslyckade försök till föryngringar.

Under tre år i början av 1990-talet planterade de poppel i ett område, men alla plantor dog och till slut gav de upp. De markberedde, satte upp hägn och planterade ek. Inne i hägnet planterades även hybridlärk som amträd, men lärkarna växte alldeles för snabbt och hotade ta över i beståndet. Hybridlärken fick därför avverkas i förtid. 

Av alla dessa bekymmer ser man ingenting idag. Hägnet togs bort 2021 och det är lätt att gå in i den drygt 30-åriga ekskogen där de stamkvistade huvudstammarna har röda snitslar. Ekskog kräver mycket arbete och kommer att göra det under många år. Trädkronorna ska vara fria, men gallringen vid varje enskilt tillfälle får inte vara för hård. Omloppstiden är uppåt 150 år i Halland och de som en gång får avverka träden är kanske paret Perssons barnbarnsbarn. 

– Den här marken är inte jättebra för ek, den är okej. Men vi gör det vi känner för och det är odlandets glädje, säger Karl-Olof Persson. 

Monica och Karl-Olof Persson träffades när de båda gick skogsbruksskola och utbildade sig till skogstekniker. Genom åren har de haft lite olika syn på föryngringarna, om det ska vara naturlig föryngring, plantering eller sådd.  

– Monica förlitar sig mer på naturen. Jag vill gärna ha lite livrem och hängslen, men det går allt mer mot att naturen och Monica får bestämma, säger Karl-Olof Persson och skrattar.