Det har höjts många röster kring komplicerade artskyddsärenden på senare tid. Inte minst gäller det sommarens prejudicerande dom där den jämtländska familjen fick nej till att bruka skog på grund av tretåig hackspett. Konsekvenserna blir avsevärda för deras lantbruksföretag.
Naturskydddsföreningen var inte inblandad i detta fall. Men, som naturvårdens kanske starkaste röst, bad vi dem klargöra hur de ser på komplicerade artskyddsärenden.
Jörgen Sundin, tillförordnad enhetschef för skog och artbevarande, svarar på SKOGENs frågor.
Anser ni, allmänt sett, att man bör väga in konsekvenser, som möjlighet att bedriva lantbruk eller genomföra generationsskiften, när artskydd avgörs?
– Artskyddsärenden som rör fåglar är skyddade enligt EU:s fågeldirektiv. Det lämnar inget utrymme att åsidosätta artskyddet för att till exempel underlätta ett generationsskifte. Däremot anser vi att man i större utsträckning borde väga in möjligheten att använda andra skogsbruksmetoder än kalhyggesbruk.
Kalhygge oftast förbjuden störning
– Det som prövas är normalt om kalavverkning är förenligt med artskyddet, och eftersom ett kalhygge innebär en så radikal förändring av arters livsmiljöer innebär det ofta en förbjuden störning. Skulle prövningen innefatta andra, mer skonsamma skogsbruksmetoder är det inte säkert att den skulle resultera i ett förbud.
– Generationsskiften kan underlättas om det finns möjlighet och medel till formellt skydd, som naturreservat och biotopskyddsområden. Men det förutsätter ökade anslag i statsbudgeten.
– Ersättning för formellt skydd kan förstås också användas till investeringar i lantbruket, även om ett ekonomiskt bärkraftigt lantbruk är en separat fråga och inte borde förutsätta vare sig avverkning eller skydd av skog. Vi anser till exempel att lantbrukarna behöver få bättre betalt och bättre möjligheter till ekonomiska stöd för investeringar i jordbruket.
Tungrodda rättsprocesser ska inte krävas
– Vi vill se ett system där skyddet för skogens arter säkerställs samtidigt som rätten till ersättning regleras tydligt i lag så att förutsägbarheten ökar. Det ska inte krävas dyra och tungrodda rättsprocesser i varje enskilt fall för att klargöra om det finns en ersättningsrätt eller inte.
Hur skulle man kunna utforma ett artskydd så att det blir rättvist även i komplicerade situationer?
– För arter som är skyddade enligt EU-direktiv finns begränsade möjligheter att ändra på utformningen av skyddet. Däremot finns goda möjligheter till stärkt och mer rättvis finansiering av naturvården, vilket vi gärna skulle se.
– Som det är nu är huvudregeln att en markägare normalt inte har rätt till ersättning av staten vid artskyddsförbud, utan bara under speciella omständigheter när det inte bedöms rimligt att markägaren ensam tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna.
– Men även när ersättningsrätt saknas vid artskyddsförbud kan det finnas möjlighet till formellt skydd som naturreservat eller biotopskyddsområde, och då är ersättningsrätten glasklar. Idag möter många markägare avslag och långa väntetider när de vill få sin skog skyddad, på grund av låga anslag.
Kraftigt ökade anslag
– Vi vill se kraftigt ökade anslag till skydd av skog, och vi föreslår också en naturvårdsfond som finansieras genom avgift på industriell virkesanvändning. Fonden skulle sedan kunna användas till att ersätta markägare som har höga naturvärden och skyddade arter i sin skog. På så sätt skulle man kunna säkra en mer rättvis fördelning av skogssektorns ansvar för att bevara förutsättningarna för skyddade arter genom att de som historiskt har bedrivit ett hårt skogsbruk bidrar till att bevara de naturvärden som finns kvar hos markägare som inte gjort det.
– Vi har även lagt fram förslag på ett effektivare och mer rättvist system för tillsyn, som i större utsträckning än dagens system skulle möjliggöra ett förebyggande arbete med skyddade arter och öka samtidigt öka förutsägbarheten för skogsbruket.