Här har skogen varit orörd i 130 miljoner år

Under den andra av fyra dagars vandring genom Borneos djungler förändras skogen. Det vill säga, skogen har förstås förändrats hela tiden sedan vi lämnade forskningsbasens relativa trygghet.

Ledda av vår machetesvingande vägvisare Jack och guiden Daryl Chong Chee Loong har vi klättrat över och under kullfallna trädstammar, vadat genom vattendrag, krupit under nät med hjulspindlar stora som tefat, klamrat oss fast vid rangliga stegar och halkat fram längs leriga branter med slappa rep som enda livlina.

Uppåt, ständigt uppåt, för att ta oss in i den enorma naturliga amfiteater och sanna lustgård för biologisk mångfald som tills för bara några decennier sedan var fullständigt okänd för världen: Maliaubäckenet.

Men nu, efter att ha passerat ofantliga exemplar av Borneo-järnträ, gul meranti och Borneo-kauri börjar träden att krympa. Djungelns mustiga, jordiga doft är friskare. Luften, nu på 1 200 meters höjd, är svalare. Gibbonapornas körsång har tonat bort. Varje energiskt kvittrande orientparadismonark, ihåligt kluckande orientsporrgök och hånfullt skrockande hjälmnäshornsfågel verkar hålla andan.

Till och med cikadorna, skogens ständiga spelemän, har tystnat, då vi med en sista kraftansträngning når toppen av bäckenet.

Och nu händer något. Leran under våra djungelkängor går över i vit, finkornig sand. Regnskogens dimhöljda bjässar till träd ersätts av lågväxande kasuarina, trädormbunkar, rhododendron och tropiska blåbärsbuskar. Vi har trätt in i Borneos kanske märkligaste växtzon: Maliaubäckenets höglandskerangas.

Kerangas, som ordagrant betyder ”land där ris inte kan växa”, är en form av hedskog som bara förekommer på Borneo. Denna känsliga biotop karakteriseras av en näringsfattig, sandig och mycket sur jordmån, träd som sällan når högre än 20 meter, mycket hög luftfuktighet och en unik vegetation.

Kompakta mattor av mossa klättrar uppför buskar och träd, sveper sig runt kullfallna stockar och förvandlar hedskogen till en form av tropisk sagovärd, där tomtar och troll torde kunna känna sig lika hemma som i svensk granskog.

Om det inte vore för kerangas paradväxt: Nepenthes, eller kannranka, en köttätande växt vars diet inkluderar allt från insekter till mindre däggdjur. 

Av Borneos närmare 50 arter av nepenthes har hittills nio påträffats i Maliau. Den största av dessa epifyter är stor som en rugbyboll och kan klättra hela tio meter upp i vegetationen. Den minsta är liten som ett knappnålshuvud. De olika varianterna ligger nedborrade i mossan, hänger dinglande från träd och stockar eller står uppställda som på rad, i väntan på att en intet ont anande skalbagge, ödla, mus – eller kanske något tropiskt oknytt – ska låta sig förledas av växtens söta doft och trilla ned i den ödesmättade lösningen av nektar blandad med pepsin. Samma enzym som bryter ned protein i våra magsäckar.

Kannrankorna är inte de enda dödsfällorna i djungeln. Daryl plockar ett blad från en buske och visar oss en spretig, svart klump i dess ena kant.

– Zombiemyror, förklarar han glatt.

Svampen cordyceps parasiterar på myran. Den tjuvkopplar sig till myrans hjärna, tvingar den att klättra upp i en buske och bita sig fast. Sedan börjar svampen skjuta ut fruktkroppar från myrans kropp för att sprida sina sporer i jakt på nästa värddjur.

Vi tar ett steg tillbaka.

– Ha ha ha! Ingen fara, den smittar inte människor! 

Jack är i full färd med att hugga upp en öppning i den bitvis igenvuxna skogen. Det är svårt och dyrt att ta sig till och in i Maliaubäckenet och turisterna är få. Den cirkulära vandringsleden tar fyra dagar att avverka och är krävande även under de bästa väderförhållandena.

”It’s not for everyone”, varnade oss researrangören redan när vi planerade besöket hemifrån. Att ta sig hit på egen hand är närmast ogörligt. Varje besökare måste godkännas och registreras i förväg på grund av områdets känsliga natur.

Så varför ge sig ut på denna strapatsrika vandring, där bataljoner av blodiglar attackerar medan svetten rinner och man släpar mat och utrustning från ett rustikt forskningsläger till ett annat, med ett hål i marken som enda toalett? Varför välja att dela sovsal med ett hundratal olika insekter, spindlar, reptiler och gnagare?

Tja, för att omkring hälften av dessa arter förmodligen fortfarande inte är vetenskapligt beskrivna ännu. På Borneo upptäcks genomsnittligen tre tidigare okända arter per månad, exempelvis ninjasnigel, Borneo- flyggroda och den gitarrliknande skalbaggen Mormolyce.

Det är också en chans att få en liten glimt av den urnatur som historiens mest legendariska upptäcktsresande – till exempel Carl von Linnés lärjungar Alexander von Humboldt och Alfred Russel Wallace – på sin tid banade sig väg genom.

Det 390 kvadratkilometer stora Maliaubäckenet är likt Vale do Javari i Amazonas, Stjärnbergen på Papua Nya Guinea samt ett antal avlägsna och ogästvänliga öknar, öar och islandskap en av få platser på jorden som fortfarande inte är fullständigt utforskade.

Vi hade varit chanslösa i denna mossbelupna labyrint utan Jacks vägledning. Han tillhör folkgruppen murut, den sista etniska gruppen på Borneo som upphörde med huvudjakt. Officiellt förbjöds traditionen visserligen av brittiska kolonisatörer i början av 1900-talet, men Daryl – vars pappa är murut, medan mamma tillhör jordbruksfolket dusun – berättar att hans farfar likväl fick betalt av britterna för varje japanskt huvud han kunde visa upp.

– Och om du ville gifta dig var du tvungen att ge din fästmö minst ett huvud från en rivaliserande stam. Annars var äktenskap inte att tänka på.

Så din farfar gav ett huvud till din farmor?

– Javisst. Vi har fortfarande hans kniv på ett altare i mitt hus. Varje fredag måste man stänka blod på den.

Vad händer annars?

– Oj! Det är inte bra, då blir kniven arg och söker hämnd …

När vi når lägret Nepenthes Camp precis vid skymning förändras skogen igen. Ett öronbedövande oväsen drar igång, förvillande likt en bandsåg.

– Klockan är 18, hojtar Daryl från köksvrån där han har börjat laga kyckling med nyskördad ingefära över glödande kol.

Vi kollar klockan. Det stämmer faktiskt. Klockan sex-cikadan, eller Megapomponia merula, är en av Borneos största cikador och befäster vad vetenskapen kallar sin akustiska nisch genom att spela precis vid solnedgång varje afton.

Det gäller att vara påhittig om man vill göra sig hörd i djungeln. Cikador av olika arter låter på olika sätt – spelar, kluckar och kväker, en låter som en såg, en annan som en marimba – och spelar vid olika tider på dygnet. Trädgrodor av skilda arter kväker i olika tonhöjd och nyttjar håligheter i träd för att förstärka sina ljud. Manliga orangutanger utvecklar extra breda kinder, flänsar, som ett slags megafon. Gibbonapor vrålar i över hundra decibel, vilket får ljudet att nå flera kilometer bort, medan både elefanter och vårtbitare kan kommunicera på extremt låga frekvenser.

Vi slår oss ned på träterassen med vår kyckling och en kopp pulverkaffe och tittar ut i sammetsnatten. Månen lyser rund och klar medan nattskärror och fladdermöss cirklar runt, runt, runt den lilla gläntan.

En malajisk sibetkatt kommer smygande. Vi sitter stilla, stilla medan den vädrar, nosar på våra leriga djungelkängor och sedan kilar iväg, avlöst av en maskpalmmård.

Den som förväntar sig syner i stil med Sir David Attenboroughs naturdokumentärer skulle bli besviken. Stora, karismatiska däggdjur dyker inte upp på löpande band i öppna gläntor med fri sikt. I Maliau är behållningen i stället att dag efter dag få ta in hur fjärran all ära och redlighet man fortfarande kan vara i vår exploaterade värld. Att få vandra, sova och vakna upp i en tät djungel där ingen vet exakt vad som döljer sig bakom närmaste trädstam.

För ett ögonblick riktar vi en ficklampa in i regnskogen. Tusen par lysande ögon blickar tillbaka på oss. Det något slitna uttrycket ”ett med naturen” har nog aldrig passat bättre.

FOTNOT Epifyter är organismer som lever utanpå växter utan att ta näring eller vatten från dem.