Med i tisdagens debatt, som arrangerades av Landshypotek Bank och Föreningen Skogen, fanns representanter för alla riksdagspartier utom V.
Moderator Martin Kihlberg, Landshypotek Bank, förklarade valet av tema.
– Familjeskogsbrukets lönsamhet är så otroligt viktig. Den har betydelse för arbetstillfällen och kringtjänster i värdekedjan. Behöver man renovera en gård eller investera i jordbruket görs det genom skogen. Det här kommer bort i debatten.
Det var utifrån skogsägaren och skogsföretagaren Katarina Brunnströms situation som den fortsatta debatten tog sin utgångspunkt. Hennes skogsgård i nordöstra Skåne har funnits i familjen i hundra år. Hon tycker att lönsamhetsaspekten ofta hamnar i skymundan.
– Skogen är mitt företag och min arbetsplats. Den utgör grunden till att jag kan förvalta gården med 25 byggnader liksom skogsbilvägarna. Det produktionsinriktade skogsbruket möjliggör att jag kan hålla både gården och landsbygden levande, sa hon.
Ett lönsamt skogsbruk måste vara hållbart. Och för att vara det i ett föränderligt klimat gäller det att anpassa, sa hon.
– Det är dags att se över regelverket. Varför kan vi inte göra som i Tyskland där man kan tillåta 20 procent främmande trädslag för att klimatanpassa skogen.
Hon invände också mot att så mycket av ansvaret för att identifiera naturvärden och arter lagts på skogsägaren. Vi vill ju ta ansvar men vi är inte biologer, sa hon och vände sig till politikerna:
– Hur skapas ett regelverk för biologisk mångfald som möjliggör klimatanpassning och samtidigt ger oss familjeskogsbrukare förutsättningar att överleva och utvecklas?
Något besked om en lämplig andelsgräns för främmande trädslag, som också berörs i certifieringsreglerna, kunde panelen inte ge.
Elin Nilsson, L, nämnde istället det som hon tycker är kärnan i många av skogsägarnas problem: att det inte finns någon garanti för intrångsersättning vid artskydd.
— Om staten vill begränsa brukande måste staten bevisa varför, tillade hon.
Martin Kinnunen, SD, ser behov av flexiblare regler.
– Vi tycker att markägare ska kunna avverka upp till två hektar utan att göra avverkningsanmälan, sa han.
Rebecka Le Moine, MP, hade invändningar mot att väntetiden för avverkningsanmälningar halveras med den nya skogspropositionen. Hon befarar konsekvenser för miljö- och naturvård.
– I dag agerar Skogsstyrelsen på ungefär två procent av avverkningsanmälningarna. När tiden halveras blir det kanske bara 0,5- 1 procent. Det kommer att leda till ännu flera överklaganden.
Merpaten av partierna bedyrade att man vill att äganderätten ska stärkas.
Landsbygdsminister Peter Kullgren, KD, beskrev det som att politiken under lång ägnat sig åt ”symptonhantering av en för klen äganderätt”.
Men mycket av problemen hanteras i de nyss klubbade propositionerna. Han beskrev skogspropositionen som den största reformen på 30 år.
– Utöver det har vi tillsatt en grundlagsutredning för att stärka äganderätten, sa han.
Johanna Lewerentz, M, gav exempel på något som hon anser försvagar äganderätten. Talerätten överutnyttjas när miljöorganisationer överklagar avverkningar, tycker hon.
– Talerätten behöver begränsas, sa hon.
Hon vill också att markägare som sparar skogen tills den blir riktigt gammal ska få garantier för att de ska ha rätt att avverka den. Detta för att motverka att markägare tidigarelägger avverkningar av rädsla för att få dem stoppade på grund av höga naturvärden.
Alla i panelen var eniga om en sak: det är inte bra att avverkningar kan stoppas i ett sent skede av skogsägarens planering.
– Markägare ska inte komma i kläm genom att avverkningar stoppas fem minuter i förväg, sa Rebecka Le Moine, MP.
Hennes parti tycker att staten bör återta ansvaret för inventering av nyckelbiotoper. Inte minst som ett sätt att öka förutsägbarheten.
Föreningen Skogens Johan Larsson efterlyste något som alla var överens om: långsiktiga, tydliga regler så att skogsägare vet vad de kan förhålla sig till.
– Det är viktigt både för skogsägarnas identitet och investeringsvilja, sa han.
KARIN LEPIKKO