Var vänlig ladda om sidan
Vill du läsa hela artikeln?

Då behöver du bli prenumerant på Tidningen Skogen, en helt oberoende tidning för ett lönsamt skogsbruk och god naturvård.Skoglig läsning under hela året där du får nörda ner dig i skogsskötsel, virkesmarknad och teknik.Du har även valmöjligheten att bli medlem i Föreningen Skogen för att ta del av ännu mer kunskap genom exkursioner och digitala skogsfrukostar.
- Tillgång till artiklar på skogen.se
- Tidningen Skogen hem till brevlådan (11 nr)
- E-tidning
- Mediaarkiv
Redan prenumerant?
För Stefan Nord från Blackstad mellan Vimmerby och Västervik i norra Småland var det aldrig några tveksamheter i tonåren om vad han skulle bli eller vilken utbildning han skulle välja.
– Jag hade stenkoll! Man hör många tonåringar som har bekymmer med vad de ska hitta på, men jag hade aldrig några funderingar. Det har varit spikrakt hela tiden och jag har vetat precis vad jag skulle göra, säger han.
Efter grundskolan blev det därför naturbruksgymnasiet med skoglig inriktning på Vretaskolan i Vreta Kloster.
– I efterhand har jag tänkt att man kunde valt någon annan praktisk linje som man kunde ha nytta av privat, som elektriker. Lära sig att köra skogsmaskin kan ju vem som helst göra, bara intresset finns. Jag fick knappt med mig någonting från skolan. Visst, det var ju motorsåg, röjsåg och plantering, men skogmaskiner körde vi sammanlagt i bara sex veckor, tror jag. Det är ju ingenting.
Att yrkesvalet var så självklart berodde till stor del på att Stefans pappa Mats var skogsmaskinförare och det blev självklart att följa pappa i spåren.
– Från början var det nog arvet. Farsan körde ju i skogen i alla tider jämt, han började på dåvarande Domänverket 1976, tror jag.

Pappa Mats jobbade på ELA Skogsservice i Kisa i södra Östergötland under den här tiden och det var också där som Stefan gjorde all sin praktik under utbildningen.
– Det var jättesmidigt, säger han.
Det var även där han fick jobb sedan och han körde skogsmaskin i ett par år fram till 2004.
– Och så bara tyckte jag ”fy f-n så tråkigt det här är”, så då började jag köra timmerbil på Fröjds åkeri i Kisa i stället. Det gjorde jag i fem år och efter bland annat stormen Gudrun var det ju en upplevelse.
Men skogen lockade och Stefan återvände till ELA Skogsservice och skogsmaskinerna.
– Köra timmerbil var ju häftigt, särskilt från asfalt till asfalt, men själva asfaltnötandet är inte häftigt alls.
I dag trivs han i skogen, både med själva jobbet och förutsättningarna runt omkring. Stefan kör sin maskin i enkelskift och kan lägga upp jobbet så att det passar honom.

– Nu när man har familj och den biten så är det ju bara att vrida av nyckeln och åka hem. Jag jobbar ju när jag vill och hur jag vill, bara jag gör mina 40 timmar i veckan. Så det är väl det som är den stora fördelen med jobbet.
Stefan berömmer också sin arbetsgivaren, där alla i ledningen själva har erfarenhet av att köra skogsmaskiner och därigenom förståelse för alla utmaningar som det för med sig.
Och fortfarande tycker han att det är hur kul som helst med stora maskiner.

– Hade man inte varit intresserad av jobbet hade man inte gått upp tjugo över tre varje morgon för att åka hemifrån.
– Sedan är det ju också ett stort ansvar, det är ju bara upp till mig att se till att det går runt. Och det finns ju inget jobb som aldrig är tråkigt, det är ju inte till exempel jättemotiverande att studsa runt i Basunda och leta vindfällen.
Det är där, i Basunda utanför Kisa, som Stefan är just i dag och städar upp efter stormen Dave som under påskhelgen fällde drygt två miljoner kubikmeter skog i Sydsverige.
– Så här års är det ju ett fantastiskt arbete med fågelsång och man kan sitta och äta med dörren öppen. Det är vackrast i skogen nu, med det här ljusgröna tonen och all växtlighet.

Nackdelarna med jobbet är att det är ensamt, anser Stefan.
– Det sociala är ju telefonen, men man är ju bara en så att prata i telefon och köra samtidigt kan bli svårt.
I 14 år körde Stefan skotare, men sedan några år är det skördare som gäller. Han tycker att det var ett steg i den personliga utvecklingen att byta maskintyp.
Han kör en Komatsu 951 och bildar tillsammans med skotarföraren Peter Karlsson i en John Deere 1910 G ett maskinlag.
– Vi är som ett självspelande piano och sköter oss själva och driver det som det vore våra egna maskiner – men slipper alla fakturor, säger han och ler.
– All kontakt med uppdragsgivaren Södra sköter vi själva och även arbetsordrarna får vi direkt från dem till maskinerna.
Blev maskinförarjobbet som du hade tänkt dig när du gick utbildningen?
– Det har ju ändrat sig en del på dessa 24 år, men jag tror att skolan målar upp en lite för romantisk bild av arbetslivet. Då var det ju aldrig tal om några produktionskrav eller något sådant, eller snack om vad grejer kostar.
Stefan har under normala förhållanden som mål att hugga 100 kubikmeter till frukost. Klarar han det så är målet 200 kubik till lunch.
– Sedan gräver jag inte ner mig om det inte fungerar, men jag har det som mål.

