När detta nummer av SKOGEN når dig är valrörelsen igång på allvar. För många väljare handlar valet om skola, vård, trygghet eller ekonomi. För en stor del av våra läsare finns ytterligare en fråga högt på dagordningen: skogen.
Det är inte särskilt märkligt. Få politikområden har under de senaste åren varit föremål för en så intensiv debatt som skogspolitiken. Äganderätt, biologisk mångfald, klimatnytta, EU-regelverk, artskydd och ersättningsfrågor har avlöst varandra i en diskussion som stundtals har varit både polariserad och svår att överblicka.
Många skogsägare har upplevt att spelreglerna har blivit allt mindre förutsägbara. Beslut som påverkar dem fattas ofta långt från den egna fastighetsgränsen och ibland utan att konsekvenserna har varit tillräckligt tydliga. Osäkerhet är sällan någon bra grund för långsiktiga investeringar, och skogsbruk handlar mer än de flesta andra verksamheter om just långsiktighet.
Samtidigt finns det skäl att lyfta blicken.
När vi i detta nummer frågar riksdagspartierna om deras skogspolitik framträder skillnader, men också något annat. Det finns i dag en bredare samsyn än tidigare om att skogsägaren behöver tydliga och långsiktiga villkor. Synen på hur skogen ska brukas varierar mellan partierna, liksom synen på skydd och produktion, men få ifrågasätter behovet av förutsägbarhet, rättssäkerhet och rimliga ersättningar när samhället begränsar brukandet.
Det är en viktig förändring.
Sverige behöver både levande skogar med höga naturvärden och ett aktivt skogsbruk som levererar råvara, klimatnytta, arbetstillfällen och framtidstro i hela landet.
Under lång tid har skogsdebatten ofta präglats av motsättningen mellan brukande och bevarande. I dag ser vi allt fler försök att hitta lösningar som kombinerar båda perspektiven.
Det är ingen enkel uppgift, men det är sannolikt den enda framkomliga vägen. Sverige behöver både levande skogar med höga naturvärden och ett aktivt skogsbruk som levererar råvara, klimatnytta, arbetstillfällen och framtidstro i hela landet.
Det betyder inte att alla konflikter är lösta. Många svåra frågor återstår. EU:s naturrestaureringsförordning ska omsättas i praktiken. Klimat- och biodiversitetsmålen ska nås. Skogens roll i framtidens bioekonomi kommer fortsätta att diskuteras.
Men kanske står vi ändå inför något som många skogsägare länge har efterfrågat: En period där riktningen blir tydligare och där den som planterar, röjer och investerar i sin skog kan känna större trygghet i vilka spelregler som gäller.
Det vore i så fall välkommet. För skogen växer långsamt. Politiken bör göra det möjligt att tänka lika långsiktigt.