Simon H Ekmånes artikel på SKOGENdebatt sätter fingret på hur Skogsstyrelsen blundar för både skogshistoriska fakta och ekologisk forskning när man använder modeordet kontinuietsskog.
I Camilla Anderssons svar försöker hon förklara vad Skogsstyrelsen menar med ordet, men det slutar med att hon dubbeltalar.
Dubbeltal, eller doublespeak, är medveten tvetydighet från myndigheter som kan förvränga verkligheten och dölja fakta – känt från George Orwell’s 1984.
Skogsstyrelsen är fri att definiera egna begrepp, och Skogsstyrelsen har bestämt följande när det gäller begreppet kontinuitetsskog:
”Med kontinuitetsskogar avses skogar som har naturvärden vars förekomst förklaras av att det under lång tid funnits lämpliga skogsmiljöer och substrat i just denna skog eller i dess närhet.”
I samband med att Skogsstyrelsen tog fram definitionen så förklarades även att man med ”naturvärden” i detta sammanhang menar ”förekomst av rödlistade arter och signalarter”.
Vad betyder då detta?
Nyckelorden i definitionen är ”eller i dess närhet”, det vill säga det krävs inte att de lämpliga skogsmiljöerna och substraten funnits på exakt samma plats under lång tid. Definitionen inkluderar även skogar där det finns rödlistade arter och signalarter som kunnat sprida sig dit från lämpliga livsmiljöer inom spridningsbart avstånd, vilket gäller de flesta äldre skogar – särskilt i Norrland.
Säger detta då något om dessa skogar borde skyddas eller inte? Nej, den frågan avgörs av hur man på landskapsnivå kan säkerställa en kontinuerlig förekomst av för arterna lämpliga livsmiljöer, vilket är vad skogsbruket sedan länge arbetat för.
Det Simon H Ekmåne lyfter fram, och Camilla Andersson blundar för, är att skogarnas dynamik gör att det i skogslandskapet ständigt tillkommer lämpliga livsmiljöer och substrat för rödlistade arter och signalarter. Det är själva grunden för den skogsbruksmodell vi tillämpar i Sverige.
Därför är det rent nonsens att påstå att det inte inom överskådlig tid går att återskapa skogar som uppfyller Skogsstyrelsens vidlyftiga definition på kontinuitetsskog. För att motivera detta använder Camilla Andersson i stället en alternativ definition:
”Kontinuitetsskog är vedertaget, både i svensk och internationell forskning. Skogsstyrelsens definition innebär obruten trädkontinuitet och obruten förekomst av specifika livsmiljöer samt biologiska processer.”
Här saknas den landskapsekologiska kontexten ”eller i dess närhet”, och i stället för det precisa kriteriet ”Förekomst av rödlistade arter och signalarter” för hon in platsspecifik obrutenhet som huvudkriterium. Detta är uppenbart en annan definition av begreppet ”kontinuitetsskog”.
Även om definitionen är otydlig och oanvändbar för praktiskt bruk, så leder den tanken mot skogar som varken slutavverkats eller drabbats av skogsbrand på mycket lång tid. Som Ekmåne påpekar är sådana skogar utomordentligt ovanliga och idag skyddade formellt eller frivilligt.
Det är således inte Simon H Ekmåne som missförstått begreppet kontinuitetsskog, utan det är Camilla Andersson som spelar med dubbla definitioner. Skogsstyrelsens officiella, när hon vill visa att arealen ”kontinuitetsskog” är stor, och en annan hemsnickrad och luddig, när hon vill ge sken av att Skogsstyrelsens ”kontinuitetsskogar” skulle representera skogar med unikt höga och närmast oersättliga naturvärden.
Resultatet av att myndigheten dubbeltalar har blivit att allmänhet, politiker och media förletts att tro att det skulle avverkas stora arealer skogar med unikt höga naturvärden.
Vi har inget behov av en myndighet som agerar på detta sätt.
JONAS JACOBSSON
Skoglig doktor i skogshushållning