Att se svenska skogar växa med så riklig tillgång till vatten gjorde tydligt intryck på de ungerska deltagarna i EFN, nätverket för europeiska skogsföreningar, som besökte norra Sverige i höstas (se SKOGEN 11/2025).
Torkan på det stora, ungerska slättlandet har blivit en plåga. En gång ett bördigt landskap med stor betydelse för landets jordbruksproduktion är förvandlat till halvöken. Särskilt i området mellan floderna Donau och Tisza i söder breder sanddynerna ut sig.
Förra året gjorde torkan och bristen på regn att regeringen deklarerade nödläge.
Enligt föreningen Megosz för ungerska skogsbrukare och skogsförvaltare går problemen långt tillbaka. Bete, omdirigering av vatten samt jordbruk skapade problem med erosion redan under förra seklet. Då anlade man tallskogar för att binda den sandiga jorden.
Sedan har klimatförändringarna fått den negativa utvecklingen att accelerera. Tallbestånden har drabbats av massdöd och även lövträd som poppel och akacia drabbas, de senare främst av sen frost och påföljande torka.
Från regeringshåll utlovas pengar och EU stöttar med finansiering av både långsiktiga projekt och akutinsatser. Det finns officiella program för att på olika sätt försöka förbättra vattenförvaltningen i de torkdrabbade regionerna, men från skogsbrukets sida finns en viss oro för att de främst fokuserar på jordbruket och att skogsmark ska förbises.
Ett skogligt pilotprojekt har i alla fall genomförts i det nordöstra länet Szabolcs-Szatmár-Bereg i samarbete mellan WWF och ungerska myndigheter. Där har man tillfälligt lett om vatten från floden Tisza för att vitalisera en torr askskog på 30 hektar. Nu omges träden av ett genomsnittligt vattendjup på 20 till 30 centimeter och tanken är att det förutom trädens tillväxt även ska gynna grundvattennivån på längre sikt och därigenom biologisk mångfald.
På andra håll har mer eller mindre desperata jordbrukare startat egna projekt. Oszkár Nagyapáti i regionen Homokhátság berättar för nyhetsbyrån AP att han kände att ”nog är nog” när torksprickorna och sanden bredde ut sig på hans marker och skapade initiativet Vattnets väktare. Hans idé är att använda mineralrikt vatten från varma underjordiska källor – vanliga i Ungern – för att efter rening stegvis våtlägga ett fält på drygt ett par hektar. Det kan låta litet, men försöken uppges ha positiv inverkan på ett betydligt större område.
Även psykologiskt har projektet stor betydelse, enligt Oszkár Nagyapáti. Han säger att våtmarken skapar både glädje och förhoppningar och tror att den kan inspirera andra på slättlandet. När han intervjuades av AP hade ytterligare ett trettiotal jordbrukare anslutit sig till initiativet.
Något som komplicerar situationen i Ungern är att klimatförändringarna har olika effekter i olika delar av landet. Vissa områden drabbas av torka, i andra leder riklig nederbörd och hastig snösmältning till översvämningar.
Eroderade flodbankar riskerar att brista när vattenmängden ökar. Ett färskt exempel är när Donau svämmade över 2024 och fördämningar i Budapest brast.
NYA ARTER KAN TA ÖVER
Typiskt för de klimatrelaterade förändringarna av förutsättningar och livsvillkor är att en del arter trivs samtidigt som andra får det svårare. Det finns sålunda trädslag som frodas i de torkdrabbade, sterila landskapen i Ungern.
Till exempel bäralm (Celtis occidentali) binder sig bra i sanden. Den har ett tätt rotsystem och riklig fröproduktion som sätter fart på föryngringen.
Även andra lättspridda träd breder ut sig på slätten. Sibirisk alm (Ulmus pumila), ibland även kallad turkestansk alm, är ett och det kinesiska gudaträdet (Ailanthus altissima) – mest invasivt av dem alla – ett annat.
Men frågan är om det är bra eller dåligt när nya arter tar över. När den invasiva bäralmen möter höga boniteter kan den tränga undan inhemska arter. Långväga spridning har redan skett, både från stadsträd och från grannländer, och varken skogsbruk eller industri har erfarenhet av att hantera trädslaget.
Det här skapar många och svåra frågor, enligt den ungerska skogsbrukarföreningen Megosz.
Ska man försöka rädda de kvarvarande talldominerade bestånden eller börja om på nytt? Kanske behövs det helt nya trädslag vars främsta egenskap är att klara de nya klimatförhållandena, kanske en helt ny typ av skog? Hur tar man samtidigt hänsyn till biologisk mångfald?
Karin Lepikko