Svenska forskare har börjat intressera sig för en metod mot viltbete som används i andra europeiska länder. Den går ut på att man utnyttjar djurens förmåga att lära sig vilka områden som är fredade. Man skapar en jaktfri zon där det finns gott om föda för att leda bort dem från beteskänsliga områden.
Annika Felton som är lektor och forskare vid SLU har sett ett lyckat resultat i Tyskland med så kallade Ruhe Zonen eller lugna zoner: Stora jaktfredade gräsytor, främst inriktade på kronhjort. Det finns exempel på att markägare tack vare dem har lyckats få upp ohägnade ekbestånd på samma fastighet.
Wojciech Kozak, en av Annika Feltons studenter, har studerat liknande lösningar även i vanliga skogsbestånd i Polen och skrivit en avhandling vid SLU. Det handlar om vad som kallas vedviltåkrar som i detta fall varierade i storlek från 0,4 till 1,5 hektar och kan vara ett bestånd som undantas från produktion.
Det blir en säregen skog, berättar Annika.
– Eftersom träden ständigt betas blir de låga, liksom fyrkantiga, buskiga och med gott om kvistar.
Viktigt är att markägare och jägare kommer överens om den fredade zonen.
– Det kan förstås också vara en bit jordbruksmark där man etablerar exempelvis snabbväxande lövträd, tillägger hon.
I Sverige känner hon till en grupp jägare som testar det senare. Annars är vedviltåkrar ganska oprövat här.
Eftersom trygghet lockar alla klövviltarter skulle det här kunna vara ett sätt att freda skog som får besök av olika slags hjortar.
Det kan finnas risk att vedviltåkrarna lockar till sig så många hjortdjur att de sprider sig till produktionsskogen, funderar Annika Felton.
– Därför är det inte så smart att lägga den precis vid en föryngringsyta. Bättre då nära ett impediment eller en sjö, säger hon.
Har man turen att kunna göra gemensam sak med en rågångsgranne har det förstås fördelen att det krävs mindre avsättning av den egna marken.
Det behövs dock mer forskning om hur man kan göra vid svenska förhållanden, anser Annika Felton. Hon är till exempel nyfiken på hur stora vedviltåkrar skulle behöva vara för att kunna locka bort älgar från exempelvis tallföryngringar i sådan omfattning att betesskadorna blir märkbart lägre.
– Det skulle inte bara bero på älgtätheten i ett givet område utan också på hur mycket annat foder som finns i landskapet, säger hon.
Med eller utan vedviltåker vinner man på att följa de allmänna råden för att undvika skador på skogen, anser hon.
– Vi brukar prata om att sprida ut fodret i tid och rum. Om nästan all mark är mörk och tät produktionsskog under en viss tid på året allt ätbart i ungskog och på åkrar, säger Annika Felton.
Bättre då att släppa upp buskar och rase – alltså rönn, asp, sälg och ek – i dikesrenar och mellan bestånden.
– Mindre brukningsenheter i jord- och skogsbrukslandskapet är en fördel. Då ökar man tillgången på små biotoper, som kantzoner mellan åkrar och skogsbestånd, där sly naturligt kommer upp och skapar både skydd och foder.
Tänkvärt är att den gemensamma nämnaren för vilda hjortar är ris, som blåbärs- och lingonris samt ljung. När Annika Felton undersökte maginnehållet på älg i södra Sverige såg hon att så mycket som en fjärdedel av födan bestod av rissorterna.
Att blanda ut granskogen med tall eller björk ger ljusare skogar där risväxterna och även rase trivs. På så sätt ökar man mängden av foder som tilltalar alla hjortar som vistas i skogen.
