Ett jobb för Kalle – men inte för alla

Den vårvecka när SKOGEN kommer och hälsar på utgår Kalle Olsson, 28 år, från Borlänge klockan fyra på morgonen. Det är en härlig tid, utan snö och halka och just nu heller inga sönderregnade vägar. Då är det lätt att gilla sitt jobb. Men faktum är att Kalle trivs för det mesta.

– Jag har svårt att tänka mig ett annat lastbilsyrke som är så fritt, säger han.

En annan fördel är hjälpsamheten, chaufförer emellan. Både inom och utanför det egna åkeriet. ”Konkullegor”, kallar Kalle dem, förarna hos andra åkerier. Om man är på rätt ställe så händer det att man hämtar en last åt varandra.

– Jag hade besök av en förare från Småland, han var överväldigad av det goda samarbetet mellan åkerier som vi har här i Dalarna.

Rutterna lägger han upp själv efter att ha tittat i datorn var i skogarna virket ska hämtas. Under hans två år på Ängeby åkeri har det aldrig hänt att det inte funnits jobb.

Två-tre lastningar och så där 50 mils körning blir det ofta på ett pass.

– Körningen är den lätta biten. Det är lastningen med kran och datahantering som är mer komplicerat, säger Kalle.

För just honom har det ändå gått förhållandevis lätt, berättar han.

– Jag har det väl i blodet. Tack vare pappa blev det just timmerbil, men både han och farfar har jobbat som lastbilsförare, säger han.

Vi stannar vid några timmervältor. Kalle är raskt uppe i kranhytten varifrån han styr kranen snabbt och med flyt. Stockarna landar mjukt och i perfekt ordning.

Jag körde jordbrukstraktor med huggarvagn och kran redan när jag var tolv

Trots sin relativa ungdom sköter Kalle lastningen med den säkerhet som bara erfarenhet kan ge.

– Jag har hållit på rätt länge. Jag körde jordbrukstraktor med huggarvagn och kran redan när jag var tolv, säger han.

Kranen är en utmaning för många. Det är enligt Kalle ett känt faktum att det kan ta något år för en ny timmerbilsförare att bli hyggligt produktiv. Själv är han både utbildad och har tidigare erfarenhet av lyfta stockar med kran. Ändå var det en omställning.

– Jag var van vid tvåspak och nu blev det fyrspak.

Med andra ord styrs den här kranen med fyra spakar, två för vardera hand och ett par pedaler för fötterna. Just att använda fötterna blev en skillnad.

– Jag funderar ibland på att bli kantor, skämtar han men förklarar sedan:

– När kranhytten gungar blir reflexen att ta stöd med fötterna mot golvet, men trycker du ned hälarna mot pedalen lyfter du samtidigt kranen.

För Kalle gick inskolningen till timmerbilsförare alltså ganska lätt.

– Motivationen har stor betydelse. Jag vet de som har sökt sig till transportgymnasium för att det ligger bra till geografiskt. Man vill kunna bo kvar i sin by under utbildningen, men det är ingen bra anledning. Flera av dem jobbar inte i yrket i dag.

Man måste ha ett verkligt intresse. Man kan inte bli timmerbilsförare bara för att man vill ha ett jobb.

Kalle tänkte inte i de banorna. Han hade nästan tre timmars kollektivt resande från hemmet i Dala Järna till skolan i Älvdalen.

– Man måste ha ett verkligt intresse. Man kan inte bli timmerbilsförare bara för att man vill ha ett jobb.

Förutom att träna upp förmågan att styra kranen behöver man ha koll på olika virkessortiment. Stockarna ska sorteras efter trädslag och användningsområde, exempelvis om de ska sågas eller bli till pappersmassa.

– Det kan vara lite knepigt att avgöra när stockarna är täckta av snö, men annars är det inget problem.

Så där är det med Kalle, det mesta går lösa. Går en slang sönder eller något annat mekaniskt så fixar han det.

– Men det är ju mycket som styrs av datorer. Då får man ringa efter service och vänta.

En egenskap som kan vara till stor nytta är förmågan att behålla sitt lugn, förklarar Kalle. Det har hänt att han blivit stående med timmerbilen i en isig backe, i smällkyla och under dygnets mörka timmar ute i skogen. Då gäller det att finna lugnet för att komma loss.

– Gasen i botten är ingen bra idé. Inte att använda automatväxel heller, risken är att bakänden spinner loss då. Man får slå om till manuellt, säger han.

Den som följer med Kalle på ett arbetspass märker att han ofta ligger steget före i tanken, som när han svänger av till en avsides grusplan för att koppla bort den välfyllda timmervagnen.

– Så gör jag sällan, men jag tror det behövs i dag.

Det visar sig vara ett bra beslut. Nästa timmerlastning ska göras vid en smal, brant och sparsamt grusad väg, knappast lämpligt för ett tungt ekipage med kran.

Efter lastning tar han fram sprayburken för att märka timret. Det är viktigt. Det görs även med etiketter efter mätning vid terminalen hos industrin som har köpt virket.

– Pengarna för virket måste ju hamna hos rätt person, säger Kalle.

Att han trivs är uppenbart. Han beskriver yrket som förvånansvärt socialt. Han sitter mycket i telefon med kollegor – eller ”konkullegor”.

– Man vet vilka som kör på ungefär samma tider, säger han.

Kalle kör tvåskift. Ena veckan börjar han klockan fyra på morgonen och slutar vid 13 eller 15. Andra veckan börjar han när det tidigare passet slutar, alltså vid 13 eller 15. Hur dags man går av kvällspasset är också något flexibelt, vid 23 eller senare.

Man måste gilla att jobba självständigt. En del tycker om att få instruktioner, då passar inte det här.

De varierade sovtiderna kan vara ett problem för vissa.

– För mig fungerar det att ställa om sömnen. Men visst, man kan ju fundera på om det är så nyttigt i långa loppet, säger han.

Friheten är en också fördel för Kalle, men kanske inte för alla, funderar han.

– Man måste gilla att jobba självständigt. En del tycker om att få instruktioner, då passar inte det här.

Ska han nämna något som han möjligen upplever som motigt i jobbet är att ge sig ut vissa mörka vintermorgnar. – Men så kommer ljusare tider och den där morgonen när man kör upp längs ett berg och ser solen stiga upp – det är få andra jobb där man uppleva sådant.