Gult, rött, orange, grönt och alla färger däremellan – hösten är fantastisk att se på. Svampen är snart färdigplockad, bären ligger i frysen, jaktsäsongen har dragit i gång och snart är det dags att ta fram långkalsongerna.
Visst är skogen med sina årstidsväxlingar och stora variationer mellan landsdelar något alldeles magiskt, när man använder rätt glasögon att se med.
Tyvärr glömmer jag ibland just det, och fastnar i stället i de mer hårda värdena. De är förstås inte oviktiga, men man borde kanske stanna upp lite oftare, se sig omkring och bara njuta.
Om jag ändå ska tala om de ekonomiska värdena vill jag lyfta två nya och spännande fenomen: kolkrediter och biokrediter. Båda är fortfarande i sin uppstartsfas, med många möjligheter men också en hel del frågetecken.
Kommer detta att bli ytterligare en produkt för oss skogsägare att sälja? Mycket tyder på det.
Kommer detta att bli ytterligare en produkt för oss skogsägare att sälja? Mycket tyder på det, vi ser redan hur en liten marknad börjar ta form.
Samtidigt återstår mycket att reda ut. För att dessa nya produkter ska överleva krävs tydlighet och transparens. Vi behöver snabbt svar på frågorna: Vilka är köparna, och vilket mervärde söker de? Behöver man ansluta sig till ett certifierat program, och i så fall, hur fördelas intäkterna?
För de krediter som syftar till ökad kolinlagring är det ofta lättare att se strukturen, eftersom klimatnyttan går att verifiera och mäta relativt tydligt.
De krediter som ska gynna biologisk mångfald är däremot en lite annorlunda men mycket intressant bubblare. Potentialen är stor, men vägen krokig. Rätt utformade kan systemen ge positiva effekter både för den biologiska mångfalden och för skogsägaren själv.
Och kanske är det just där de två världarna möts, i balansen mellan naturens värden och våra ekonomiska drivkrafter. När vi lyckas se skogen med både hjärtat och hjärnan – då kan höstens färger få ännu en nyans: Framtidens gröna värden.