När stormen Gudrun hade dragit fram i januari för tjugo år sedan var många markägare oroliga över att reservat med gran skulle bli veritabla yngelkammare och att detta skulle sprida granbarkborrar över nejden.
Oron fanns överallt och även Skogsstyrelsen och länsstyrelsen ville hålla ögonen öppna, så de skickade ut Anders Hejnebo.
– I vissa reservat är naturvärdena knutna till barr och gran. Där kan skötselplanen medföra att allt ska lämnas för fri utveckling. Då vill man hålla koll på den utvecklingen, dels för att kunna lära sig,
dels för att eventuellt vidta åtgärder. Men också för att visa för omgivningen att man tar ett eventuellt hot från granbarkborre på allvar, förklarar Anders Hejnebo som har arbetat på Skogsstyrelsen i Halland runt tjugo år.
Nu är han tillbaka i reservatet Skrockeberg, nära Oskarström norr om Halmstad, där han visar SKOGEN en del av rutten i det lilla reservatet där han traskade igen och igen i flera år.
Det var en pedagogisk utmaning att förklara att i reservatet ska träden ligga kvar, medan du som skogsägare ska ta ut dina
Uppdraget att hålla koll på utvecklingen av granbarkborrar i Gudruns spår innebar att regelbundet bokstavligen gå igenom vissa reservat och det gjorde han under minst fem års tid, ibland längre.
– Vi lade mycket tid och resurser på inventering och information till skogsägare att man skulle ta hand om sina vindfällen. Många oroades av grannens passivitet och tänkte att det här är som gjort för granbarkborreangrepp i massor, minns Anders Hejnebo.
– Det var en pedagogisk utmaning att förklara att i reservatet ska träden ligga kvar, medan du som skogsägare ska ta ut dina, medger han.
Det förekom scenarier där forskare räknade med lika många dödade träd av granbarkborre som redan hade fallit under Gudrun.
– Här gick jag mest de första tre åren efter 2005. Det gällde att få en uppfattning om hur mycket av det liggande som hade angripits av barkborren. Åren därefter var det uppsikt över ståndsskogsangrepp.
Förhoppningen var att se hur stor risken var för angrepp på stående skog utifrån hur mycket som hade fallit och hur stora luckorna var. Men tyvärr gick det inte att se något sådant samband, berättar han.
Året före Gudrun var borrepopulationen lyckligtvis liten. Året efter var den katastrofalt stor, och sedan kom stormen Per året därpå. Då växte oron. Men det blev en lång, regnig sommar med dåliga förutsättningar för granbarkborren och angreppen klingade av.
Vetenskapliga undersökningar har enligt Anders Hejnebo styrkt ett enda samband: Den enda faktor som säger hur mycket angrepp man kommer att få i stående skog är hur mycket gran det finns i landskapet. Man har då tittat två kilometer från stormluckan.
I reservatet Skrockeberg randbarkade man angripna vindfällen och fällde angripna träd och randbarkade även dem. Allt fick ligga kvar.
Utmed Anders gamla rutt ligger träd i olika stadier av nedbrytning. Grenar och gamla rötter spretar hit och dit, luckor syns i bestånden, jättar har fallit – men jättar står också kvar.
Luckorna är fyllda av självsådda granar, björk och andra trädslag som strävar uppåt.
– Här låg minst tusen kubik, men det finns granar kvar. Här växer lite löv men framför allt tall. Det är inte trädslagsrent, så en storm eller ett insektsangrepp får inte samma kraft som i en monokultur.
I reservatet produceras naturvärden, på andra sidan gränsen produceras virke, förklarar Anders Hejnebo. Reservatet är förutsättningen för att virkesproduktion ska kunna bedrivas på ett uthålligt och trovärdigt sätt, men det går inte att förneka att det kanske inte är optimalt att äga en produktionsskog intill ett reservat med granvärden, medger han. Det är en yngelkammare, men frågan är i vilken utsträckning den påverkar landskapet runtomkring.
I Skrockeberg blev det inte någon påverkan av landskapet runt omkring. I direkt anslutning till ett skyddat område med gran finns det en ökad risk, men den risken avtar snabbt med avståndet.
Anders Hejnebo pekar på faran med att ge barkborren inträde genom grankanter som uppstår när ett bestånd har avverkats. De stressade kantträden lockar till insektsangrepp.
Skog med variation, olika trädslag och ståndortsanpassning är huvudreceptet, enligt honom. Är det en höjd? Kanske kan du sätta tall i stället, och löv i den fuktiga sänkan där borta, och redan vid föryngring tänka på vad framtida avverkningar innebär.
– Det får ju finnas hur mycket granbarkborrar som helst, så länge de inte dödar produktionsskog. I reservaten är det en del av en naturlig process. Och det som avgör är trädens vitalitet och mängden granbarkborre, säger Anders Hejnebo.
MÅNGA FÖRSÖK I STORMSPÅR
Lennart Svensson är nationell skogsskadesamordnare på Skogsstyrelsen och ser vissa förändringar i hur man har hanterat granbarkborren över tid.
Lennart Svensson, Skogsstyrelsen– Vi fick ny kunskap med upptäckten att granbarkborren övervintrar både i marken och på stammarna. Då kunde man tänka sig att ta ut stammarna på vintern, men sedan har även detta modifierats. Barken faller av i skogen och det är svårt att få ut borrarna på det sättet. Vi hade också tidigare en övertro på fällornas effektivitet, men det går knappast att minska populationen på det sättet. Däremot är det bra att på det sättet få reda på när de flyger.
Olika försök gjordes efter Gudrun att bekämpa granbarkborren. Ett exempel är att man lade ut stockar i skogen som var behandlade med insekticider.
– Södra och Sveaskog gjorde detta och det hade effekt, men kostade mer än det smakade. Alltså, det blev för dyrt i förhållande till hur mycket skog man räddade.
Granbarkborrarna efter Gudrun väckte oro. Man räknar med att 3,5 miljoner kubik dödades.
– Men efter 2018 är det 34 miljoner, tio gånger mer. Vi har lärt oss att även torka kan orsaka utbrott.
Något att betänka är att om man tar ut stammar under höst och vinter tar man också ut borrens fiender. Det man kan göra, enligt Lennart Svensson, är att ta ut färskt angripna stammar, men det är svårt att identifiera angreppen i tid om man inte är i skogen. Att söka och plocka efter svärmning och ta hand om vindfällen är i slutänden fortfarande de bästa råden Skogsstyrelsen kan ge.
Ulla Sundin Beck
