Sverige har en lång tradition av hållbart skogsbruk, där generation efter generation har vårdat och brukat sin skog med stor omsorg. Skogen är inte bara en ekonomisk resurs för många privata skogsägare, utan också en plats för rekreation, jakt och naturupplevelser.
Därför väcker Miljömålsberedningens förslag starka känslor hos många när det gäller frågor om artskydd, avsättningar och rätten att själv bestämma över sin mark.
En av de mest kontroversiella frågorna rör hur skogsägare förväntas bidra till att stärka biologisk mångfald och skydda nyckelbiotoper. Förslag om utökade skyddszoner och ökade krav på miljöhänsyn vid avverkning uppfattas av många privata skogsägare som en inskränkning av äganderätten. Det är förståeligt – när beslut fattas ovanifrån utan hänsyn till den lokala kunskapen och det faktiska brukandet av skogen skapas en känsla av maktlöshet.
Samtidigt är det svårt att blunda för behovet av att stärka den biologiska mångfalden. Klimatförändringarna och det ökande trycket på skogens ekosystem kräver en långsiktig strategi. Här spelar privata skogsägare en nyckelroll.
Att nå miljömålen kräver dock att staten och myndigheterna inte bara ställer krav utan också ger stöd. Ersättningar för frivilliga avsättningar, rådgivning och en tydligare vägledning kring vad som förväntas av skogsägarna är avgörande för att skapa acceptans och samverkan.
Dialog, delaktighet och ett ömsesidigt för-troende måste vara vägledande
i den fortsatta processen.
Miljömålsberedningen står inför en svår balansgång: Att värna miljön och samtidigt respektera äganderätten och det privata brukandet av skogen är ingen lätt uppgift. Men för att lyckas krävs en lyhördhet gentemot de som känner sin skog bäst – skogsägarna själva. Dialog, delaktighet och ett ömsesidigt förtroende måste vara vägledande i den fortsatta processen. Endast då kan vi nå våra miljömål – utan att göra avkall på den tradition av hållbart skogsbruk som format det svenska landskapet i generationer.
För privata skogsägare handlar framtiden inte om att välja mellan miljö och produktion – utan om att hitta en väg där båda kan samexistera. Miljömålsberedningen har nu chansen att bana väg för just den balansen. Låt oss hoppas att de tar den.
Skogsskötsel, skogsvård, naturvård, hälsa, glädje och stolthet – det är ord som är och ska vara synonymt med skogsägande. Staten borde värna om detta engagemang – inte kväva det med regler och tvång.