2009-års Bernadotte- och Guldkvistpristagare. Guldkvisten; Mårten Larsson, Marianne Eriksson, Ulf Sandström. Greve Carl Bernadottes skogspris: Bengt-Anders Johansson och Ann-Kristine Johansson. Foto: Johan Ardefors
Föreningen Skogens utmärkelser delades ut på Skogsnäringsveckans invigningsdag den 21 april 2009.
GREVE CARL BERNADOTTES SKOGSPRIS
Ann-Kristine Johansson, Kil, och Bengt-Anders Johansson, Smålandsstenar
Skogsbruket har alltid sina brister. Samma sak gäller skogspolitiken. Därför behövs en aktiv skogspolitisk debatt och en aktiv skogspolitik. År efter år.
Men de få riksdagspolitiker som driver de skogspolitiska frågorna uthålligt har inte tagit på sig någon lätt uppgift. Det handlar om en oerhört långsiktig verksamhet i en värld där de kortsiktiga frågorna ständigt frestar. Privata intressen ska också balanseras mot gemensamma. Ekonomiska mot sociala. Tillväxt mot miljö. Kort sagt, äpplen ska jämföras med päron och jämförelsen ska hålla inför medborgarnas hårda granskning.
Ann-Kristine Johansson och Bengt-Anders Johansson har, var och en inom sitt riksdagsparti, hållit skogspolitiken levande och drivit skogspolitiska frågor tydligt och klart. De har hållit skogspolitiken vid liv när intresset i den offentliga debatten stundtals varit litet. De har tagit de skogliga frågornas mångsidighet och komplexitet på allvar när partikamrater stundtals sett skogssektorn mest som ett miljöproblem. De har lyssnat och fört en dialog med hela skogssektorn. De har verklighetsförankring och har levererat kunskap när debatten har hotat att bli ytlig.
Ann-Kristine och Bengt-Anders har med sitt engagemang lyft intresset för de viktiga skogsfrågorna i politiken. De har haft en stor betydelse för skogslandet Sveriges politik i en av nationens hjärtefrågor.
GULDKVISTEN
Marianne Eriksson, Ås
Sveriges skogsbrukare är en brokig skara: Unga och gamla. Stadsbor och bönder. Erfarna yrkesmänniskor och nykomna ”rookies” i branschen. För att nå dem alla med kunskap och inspiration krävs det stjärnpedagoger.
Och en av de allra kraftigast lysande stjärnorna på den himlen är Marianne Eriksson. Hon har en underbar pedagogik, hon upphör aldrig att förvåna, brinner alltid för att testa något nytt. Och lyckas få folk med sej med ständigt nya trick som fångar åhörarens uppmärksamhet. De senaste åren som projektledare för LRFs Kraftsamling Skog har hon dessutom visat att hon har en lika bra förmåga att knyta andra duktiga pedagoger till sej.
Och mitt i detta driv finns den goda pedagogens välvilja. Hon är mån om att förankra sina idéer innan hon ”kör”. Bara hennes idé att låna ut sin fjällstuga till olika grupperingar har bidragit till många kloka beslut.
Marianne brinner för skogsägarens möjlighet att finna en god utkomst av sin skog, oavsett vilken näringsgren man vill satsa på.
Den egna skogen brinner hon också för. Och där har hon förmodligen extra stor nytta av sin pedagogiska fallenhet: Barnen är nämligen lätt tveksamma till ”kalhyggen” men Marianne lever som hon lär!
Marianne Eriksson är en viktig ledstjärna inom den skogliga pedagogiken.
Mårten Larsson, Sundsvall
Utvecklingen får aldrig stanna. Om svensk skogsnäring ska hävda sig – och bidra till vårt välstånd – måste verksamheten bli bättre, hela tiden. Mårten Larsson har i många år arbetat för att effektivisera verksamheten och föra in ett systematiskt kvalitetsarbete i SCAs skogsbruk, såväl i operativa uppgifter som i staben.
Mårtens diplomatiska talanger har testats omsorgsfullt i uppdraget som ordförande i svenska FSC. Där har han lett arbetet med att samla sociala, ekonomiska och miljöintressenter till en reviderad svensk FSC-standard. Kravet där är inte bara att hitta en gemensam ambition hos så olika intressen som miljöorganisationer, skogsbolag, fackförbund, jägare, och renskötare. Kravet är dessutom att forma detta skogsbruk på en ambitionsnivå som ligger tydligt över vad samhället i allmänhet kräver. Efter flera års förhandlingar kröntes i vinter denna uppgift med framgång
Nyligen gick Mårten till organisationen Skogsindustrierna där han nu ska ansvara för näringspolitik, bland annat för vad Skogssverige kan bidra med i klimatfrågan.
Vi på Föreningen Skogen tror att han är rätt man på rätt plats. Mårten visade ju redan i sitt examensarbete på Skogshögskolan att han kombinerar framsynthet med en viss djärvhet. Hur hade han annars kunnat ge sig på att studera fårbete som lövröjning på den tid när skogsbrukets ledande företrädare fortfarande argumenterade för herbicider?
Mårten Larsson har gjort en enastående insats för att samla intressenterna i skogen.
Ulf Sandström, Öjebyn
Vilka är det som utför själva jobbet i skogen? Avverkningen och allt mer av skogsvården? Jo, det har i stor utsträckning tagits över av skogsentreprenörerna och deras anställda. Och i spetsen för entreprenörsföretagarna står Ulf Sandström.
I många år har han brunnit för skogsmaskinföretagandet och dess villkor. Han har arbetat för att utveckla ledarskap, affärsmässighet och kundfokus i denna småföretagarbransch. Han har drivit utbildningsfrågorna och är en viktig anledning till att företagen har blivit så professionella som de är i dag.
Ulf har arbetat för att locka unga människor att välja en utbildning och karriär i skogen, som maskinföretagare eller maskinförare. Han har med energi deltagit i debatten om maskinföretagandets villkor, hållit ihop företagarna och företrätt både sin del av branschen och hela skogssektorn i media.
Ulf lever nära maskinentreprenörernas verklighet. Han kan jobbet, känner till behoven och är ständigt ute i fält. Han lägger också tonvikt vid människan och arbetar mycket aktivt för en hälsosam miljö och ett hälsosamt liv för dem som arbetar i skogen.
Ulf Sandströms betydelse för utvecklingen av denna viktiga länk i skogsnäringens värdekedja är svår att överskatta.
Föreningen Skogen ber härmed att få framföra sina hjärtliga gratulationer till alla pristagare!