Efterhand som flottningsverksamheten har utvecklats, har också dessa transportvägar anpassats på ett eller annat sätt. Dammar har byggts och flottleder rensats.
Staten var till en början stor tillskyndare av dessa åtgärder. I början av 1800-talet befalldes landshövdingarna att lämna föreskrifter om flottningens bedrivande och 1819 tillsattes den så kallade Strömrensningskommittén som sedan under ledning av bland andra Baltzar von Platen, genomförde stora rensningsarbeten i våra större älvar.
När sedan lösflottningen sköt fart utvidgades verksamheten och flottning bedrevs i praktiskt taget alla mindre vattendrag. Strömfåror rensades och dammar byggdes av de flera hundra flottningsföreningar som organiserade och ansvarade för flottningen i vårt land.
Då flottningen avlystes under senare hälften av 1900-talet, stod vi där ”med vår tvättade hals”! Sakta började vi förstå vilken ekologisk skada verksamheten orsakat. Vandringsvägar och lekplatser för den vandrande fisken, lax, laxöring och sik var till stora delar förstörda, och de avsomnade Flottningsföreningarnas efterlämnade tillgångar var som inte räckte till att finansiera en återställning av alla dessa vattendrag.
När Sverige implementerade EU:s ramdirektiv för vatten i början av år 2000 och de nybildade, fem vattenmyndigheterna började klassa våra vattenförekomster blev vi varse hur allvarlig situationen verkligen var. Den ekologiska statusen för de flesta älvar och vattendrag når idag inte upp till EU:s krav. Inventeringar visar att det krävs enorma insatser för att nå till minimikravet: God Ekologisk status. Och det saknas pengar!!
Efter tio år tillsatte regeringen en utredning som skulle se över situationen, och som nu kommit med sitt slutbetänkande. Vissa hoppas på en proposition i höst, men det är högst osäkert vad förslaget kommer att innehålla.
Skogsbruket tycks inte beröras det minsta av detta problem. Trots att de på sin tid var drivande i flottningsföreningarna och de skadade vattenförekomsterna ligger på deras marker. Paradoxalt hävdar de också att deras skogsbruk är certifierat, med allt vad det innebär.
Min kritik mot skogsbruket riktar sig inte mot de avsättningar av skyddade områden som sker, ej heller mot de förebyggande åtgärder som sker i dagens moderna skogsbruk. Nej, min kritik riktar sig mot det bristande moraliska ansvar som skogsbruket uppvisar. Normal logik borde ju leda till att den som orsakat skada, också rätter till den!
Vattenverksamhetsberedningen ägnar i sitt slutbetänkande sida upp och sida ner till en diskussion om vem som borde ansvara för att återställa alla dessa vattendrag. Deras slutsats, grundad i lagtext som jag inte förmår tränga in i, blir att staten borde ta det fulla ansvaret för att återställa flottleder.
Utifrån mina tidigare erfarenheter som skogsman och flera år som ledamot och ordförande i Kalix- och Töreälvens Vattenrådsområde (VRO3), tycker jag att Skogsbruket borde ta ett moraliskt och ekonomiskt ansvar för sina underkända vattenförekomster.
Jag tycker det är omoraliskt att invänta ett lagförslag som destinerar skattemedel till dessa åtgärder. Polluter Pays Principle (PPP) bör naturligtvis gälla även här. Dessutom är varje år ett förlorat år, inte minst för våra vandrande fiskarter och andra organismer. Annars klingar det lite falskt när skogsbruket ständigt förklarar att de arbetar naturnära och med god hållbarhet.
Jag tycker att
– Skogsbruket gemensamt med staten borde bilda en fond som bekostar återställningen av våra gamla flottleder.
– Certifieringsbestämmelserna borde revideras och inkludera kravet på god ekologisk status i skogsbrukets vattendrag
Tiden är knapp. År 2021 skall ordningen vara återställd. Då ska vi kunna rapportera till EU att Sveriges vattenförekomster fyller direktivets krav. Vattenmyndigheternas förslag riktade till myndigheterna prövas nu av regeringen. Vill man dyka djupare ner för att se vilka åtgärder som föreslås för varje vattenförekomst, då ska man studera http://www.viss.lansstyrelsen.se
Då tycker jag att den här artikelns rubrik behöver ett bra svar.
Lars-Erik Holmberg
Fakta om artikelförfattaren:
Lars-Erik Holmberg har arbetat på Skogsvårdsstyrelsen i Norrbotten sedan slutet av 1960-talet med rådgivning och utbildning
Han var rådgivnings-, informations- och förlagschef på Skogsstyrelsen åren 1990-2000
Frilansjournalist några år fram till pensioneringen.
Sedan 2007 verksam i Kalix- och Töreälvens vattenrådsområde. De senaste åren som ordförande.
Debattinlägget representerar Lars-Erik Holmbergs personliga åsikter och INTE vattenrådet där han är aktiv.