– Eftersom majoriteten av skog ägs av privata skogsägare, är det viktigt att staten hittar samarbetsformer med privata skogsägare för att öka mängden skyddad skog, säger Ulrika Widman, i ett pressmeddelande från Umeå universitet.
Skydd av skogen har av tradition skett centraliserat, där initiativ till skydd har kommit uppifrån. Det har ofta lett till konflikt och brist på dialog mellan skogsägare och myndigheter. Något som kan ha bidragit till svårigheten att utöka den skyddade arealen.
De frivilliga ”underifrån”-avtalen har uppskattning från skogsägarna. Miljörörelsen, däremot, menat att de urholkar kvaliteten på den skyddade skogen. Ulrika Widman visar i sin doktorsavhandling att det handlar om ett paradigmskifte i skogsvården, där det frivilliga skyddet blir viktigare. Men det råder samtidigt brist på kapacitet hos myndigheterna för att hantera de nya möjligheterna.
– Att skogsägarna blir delaktiga och mer positiva underlättar förstås arbetet att skydda mer skog men det ställer samtidigt krav på att man vet att den skog som skyddas också är den skog som verkligen är skyddsvärd, och det kräver arbete och resurser hos myndigheterna, säger Ulrika Widman.
Om Sverige ska leva upp till internationella åtaganden enligt Nagoyaavtalatet måste betydligt mer skog skyddas. De former som finns för skydd av skog idag är naturreservat, nationalpark, biotopskydd eller naturvårdsavtal.
Utöver reservatsbildningar finns därför också en möjlighet till skydd genom partnerskap, att skog undantas från skogsbruk genom frivilliga avtal med markägare. Sedan några år finns dessutom alternativet att det är skogsägaren som själv tar initiativ till avtalet om vilken skog som på det viset ska skyddas. Nyligen infördes även en möjlighet att skydda skog utifrån dess sociala värden och alltså inte enbart utifrån naturvärden.