”Så länge skogshushållningen av brist på kommunikationer varit hänvisad till utnyttjandet enbart av skogens värdefullaste alster, ligger det i sakens natur, att ej blott det virke, som ej kunnat avsättas, utan ock alla biprodukter vid skogsskötseln, såsom bär och kottar, av markägaren lämnades utan avseende såsom för honom värdelösa. Vem som ville tilläts då tillvarataga dessa biprodukter. Markägaren hade så mycket mindre skäl att förhindra bärplockning och dylikt, som någon skada därigenom ej åstadkoms, av de få som för eget bruk försåge sig med bär eller annat värdelöst.
Han idkade denna tid ej heller någon verklig skogshushållning, som krävde skogskultur eller sådana arbeten, som av bärplockare kunde skadas eller förstöras.
Det är först under de sista decennierna, som en ändring härutinnan inträtt. Och denna har betingats av förbättrade kommunikationer, som givit ett värde åt mycket , som förr saknade sådant. Så har bär, särskilt lingon, och kottar fått ett värde som anses avsevärt. Man har ju de senaste åren för t. ex. tallkottar betalat pris, som sätta dessa i värde lika med havre.”
Så nu hade bärplockarna börjat strömma till:
”Skogsägarna ha för sin del börjat reagera mot de missförhållanden, som den nuvarande otyglade bär- och kottplockningen förorsakar.
Motionärerna (i riksdagen) framhålla, att skogsägare numera å många trakter i vårt land berövas av främmande inkräktare alla å hans mark växande bär och kottar, så att han ej ens för sitt eget behov kan från sina marker erhålla dessa för honom behövliga alster, och att genom bärplockningen plantor förstöras och hägnader nedrivas, även såsom att kottplockare för att åtkomma kotten förstöra träden genom att avbryta grenar och avhugga topparna, samt att självsådd genom kottarnas borttagande omöjliggöres. Den förr brukliga plockningen av bär och kottar till eget behov har efterträtts av en rovplockning, utövad av för ägaren och orten okända människor, med tanke endast på den egna vinsten.
Konkurrensen om bären driver dessa individer att i förtid, långt innan bären mognat, med hjälp av särskilda redskap riva av ej blott de enstaka mer eller mindre mogna bären, utan även all kart. En följd härav är bl. a. att det numera å månget håll är omöjligt att erhålla mogna lingon, utan måste den, som vill ha lingon, nöja sig med att köpa sådana, som plockats som kart, men vilka erhållit en viss eftermognad.
Sistnämnda förhållande har ej blott av motionärerna i riksdagen beaktats utan ock av bl. a. exportföreningen, som härom i ett upprop till allmänheten yttrat följande: ”Det förhåller sig tyvärr ofta så, att strax före den egentliga lingonsäsongens början en svärm av profithungriga plockare slå sig ner i de mer givande lingonbygderna för att hinna länsa traktens skörd, innan de verkliga yrkesplockarna hinna dit.”
Efter en grundlig genomgång av den politiska behandlingen av frågan summerar CG Barthelson att frågan borde drivas av Föreningen Skogen (som då hette Svenska Skogsvårdsföreningen). Framför allt med omtanke om den växande skogen:
”Lika väl som åkerjordens brukare äga skydd av lagen mot dem, som tilläventyrs för bärplockning el. dyl. nedtrampa deras gröda, lika väl bör skogsmarkens brukare skyddas mot att deras gröda nedtrampas.”