Carl Bernadotte hyllade praktikern

Greve Carl BernadotteJägare, praktiker och förvaltare. 2008 delar Kungen för mer än 50e gången ut priset som instiftades av Greve Carl Bernadotte, sonson till Kung Oscar II av Sverige-Norge. Han var mannen bakom skogsbrukets kanske finaste utmärkelse, och förtjust i att kombinera vetenskap med egen erfarenhet.

En medalj glimmar till i Konungens hand. Sedan mer än 50 år visar kungahuset upp sitt skogsintresse när han överlämnar Skogssveriges kanske finaste utmärkelse till en medborgare som har fört skogsbruket framåt. Den 22 april var det företagsledaren Ingvar Haglöf som tog emot Greve Carl Bernadotte af Wisborgs Skogspris till främjande av det svenska skogsbruket.
Hela branschens ledande företrädare satt i publiken på Skogsnäringsveckan, tillsammans med en och annan jordnära skogsmänniska. Men vem var Greve Carl Bernadotte, och varför instiftade han ett pris?
– Han var en riktig skogskarl, berättar sonen Claes Bernadotte. Mitt första skogsminne med honom är från slutet på 40-talet, jag var en liten pojke. Vi passerade en inäga som året innan planterats med gran. Nu var plantorna gömda under frostigt fjolårsgräs.

Carl Bernadotte hade alltid promenadkäpp med sig. Nu började han följa raderna och idogt leta under gräset med käppen.
– Och för varje planta han hittade slog han undan gräset. Han kunde hålla på länge och entusiastiskt, själv började jag till slut få långtråkigt. Så, när han hade fått fram en liten skruttig planta sa han till mig: ”Se vad glad den är nu när den har blivit befriad och fått ljus och luft!”
En entusiastisk praktiker alltså, även i sin yrkesgärning där han många år förvaltade Frötuna gods i Uppland. Förutom all åker fanns ungefär 2 500 hektar skog som han började sätta i skick, bland annat avskaffade han skogsbetet. Glesa skogar skulle bort, det skulle vara fina skogar, hög kvalitet och mycket virke. Och naturvården fick också sitt, även på 30-talet planterade man löv och lämnade överståndare.

Men han var också en herre som engagerade sig i skogsbrukets organisationer. Hängivet engagerad i Upplands skogsvårdsstyrelse och en av grundarna till Uppsala Läns Skogsägareförening på 1930-talet. Ordförande för Upplands jägare under 30- och 40-talet. Ledamot i styrelsen för Föreningen Skogen – då Svenska Skogsvårdsföreningen – under hela 1950-talet och stora delar av 60-talet.
Så det var kanske inte underligt att det var just Greve Carl Bernadotte af Wisborg som tog sig an saken när man inom dåvarande Skogsvårdsföreningen i flera år hade talat om att det saknades en officiell belöning ”till sådana män, som i eminent grad fört skogssaken framåt”.

Han skapade en fond, och år 1952 delades det första priset inklusive prissumma ut på Skogsveckan. Carl Bernadotte hade ett gott förhållande till Kung Gustav VI Adolf, så det var kanske ingen slump att Konungen från det året blev ”Föreningens Högste Beskyddare”. Fonden bestod av 35 000 kronor och pristagare skulle utses av Skogsvårdsföreningen. Kända pristagare från senare år är professor Lars Kardell, VD Björn Hägglund och Preses Valfrid Paulsson.
Lärda föregångare i skogen. Men Carl Bernadotte var i hjärtat en praktiker.
– Pappa skulle vända sig i sin grav om han såg att priset bara gick till professorer och direktörer, säger sonen Claes Bernadotte. Det ska cirkulera mellan olika persongrupper i skogsbruket. För han hade en väldig respekt för praktiker.
– Men han var också intresserad av vetenskapliga rön och varje år gick han igenom fastighetens skötsel med professor Lundberg på Skogshögskolan. Själv hade han jämt en röjyxa med sig i skogen för att hugga bort en och annan buskig gran. På arbetsrummet fanns klaven och tillväxtborren lätt till hands.

När Greve Claes Bernadotte själv skaffade en skogsfastighet, Viresjö säteri på Småländska höglandet, hade fadern ett jordnära råd: ”Var kritisk mot nyheter som kommer i skogen, välj din egen väg och bygg upp skogen. Och om du vill ha ett eller annat gott råd ska du vända dig till de gamla skogvaktarna. De vet bäst.”
– Vi hade många intressanta diskussioner när han kom ner till min skog i Småland. Han var påläst. Om han läste SKOGEN? Det kan jag lova.

I tidningsartiklar om skogspriset år 1952 står det att priset är till ”sådana män” som fört skogssaken framåt. Men i stadgarna står det ”medborgare”. Ingvar Haglöf har fört skogssaken framåt mer än de flesta, och med praktikerns skicklighet.
Men snart är det gissningsvis dags för en kvinna, efter 56 år med eminenta män.

Text: Bengt Ek bengt@skogen.se

Foto: Ur familjens arkiv

Bild för Bengt Ek
Bengt Ek
Chefredaktör och VD